Hej på er

Hoppas att allt är bra med er där hemma och att ni har haft en super bra helg trots regn. Min har varit alldeles utmärkt om man bortse från slutet. I fredags var det först middag med värdfamiljen, mormorn och systern, alltid lika trevligt. Sen kom Frida och höll mig sällskap och vi myste till det med film och prat =)

På lördagen begav vi oss mot Lára där det var dags för vårat lördagshäng i poolen och denna lördag så var alla tjejer samlade + några fler. Härlig dag!

Igår/söndag så följde jag med Lára och Frida för lite shopping vid den mexicanska gränsen, blev ett par nya converse för mig och så schampo och balsam annars så lyckades jag hålla i mina pengar. Duktigt! Kvällen avslutades med mys, skratt, dans, knäppa bilder och film hemma hos Lára. The last song stod på schemat och den är ju sååå bra =)

Så till det som gjorde att avslutningen på helgen inte blev så bra. Helt ärligt trodde jag att jag och Frida skulle dö igår. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Kändes som hjärtat slog i 200.
    Frida och jag lämna Láras hus vid halv 12 tiden och Frida får inte vara hemma senare än kl 12 så jag gasar på lite extra. Inte mycket men lite, men inget mer med det. Jag kör av motorvägen och in på vägen som tar oss till hennes hus. En småväg som inte är upplyst och inte jätte bebod. Vi har ca 7 min på oss att hinna hem i tid och det ska inte vara några problem. Gasar iaf på liiite och helt plötsligt så ser jag ett starkt ljus i backspegeln och jag kan knappt se vägen så min första tanke är ju, FAAAN Polisen. Men Bilen ligger riktigt nära och bländar oss ett bra tag tils vi kommer fram till ett rödljus där det är rött. Så jag stannar ju givetvis och bilen bakom drar förbi mig skitnära och mot rött dessutom. Idioter sa både jag och Frida. Det blir grönt och helt plötsligt så stannar bilen och kör in till kanten. Jaha, vad gör vi nu? Well, jag gasar på och kör förbi och bilen börjar köra efter. Ligger riktigt nära och nu börjar vi få lite smått panik. Vi är nästan framme vid Fridas hus men vill inte köra in där då vi inte vill att de ska veta vart hon bor. Vi kör vidare och dem efter. Nu har vi panik! Vi kommer till en T korsning och jag lägger mig i vänster för att lura dem att jag ska svänga vänster. Det är rött och jag svänger höger. Dem kommer efter. De tappar lite fart och vi tror dett vi ska slippa dem men dem kommer igen och så håller det på. En stunden ligger dem precis bakom, nästa en bit efter och sedan snett bakom. Jag såg framför mig hur de skulle komma upp jämsides och skjuta huvudet av oss. Nu börjar det går riktigt fort också, jag gasar och vi kommer till rödljus där det är rött. Jag kör, fort och försöker lura dem genom att köra fort och sen svänga hastigt. Dem tvärnitar och kommer efter. Panik, panik! Frida ringer hennes värdpappa och när hon pratar med honom kommer våra räddning. Två bilar ligger framför, jag gasar på och klämmer mig in så jag har en bil bredvid och en bakom. Detta fpr bilen som jagat oss att svänga ut på motorvägen igen. Vi kör vidare lite och vänder sedan för att köra mot huset. Vi ser då bilen igen men han ser inte oss så jag står på gasen och gasar hemåt. Detta pågick i 15-20 min. Samtidigt som det kändes d´som en evighet så gick tiden fort. Hjärnan arbetade på högvarv och efteråt så visste jag inte och jag skulle skratta eller gråta. Jag var bara så jävla glad att det gick bra. Kändes som det var en jävla lek för dem. Dem psykade oss för att få oss att tappa kontrollen på bilen. Usch säger jag bara!! Svårt att somna var det när jag väl kom hem och så fort jag blundade så såg jag det framför mig och fick upp massa konstiga historier om vad som kunde hänt.

Var som tur väl ledig idag, väldigt skönt att bara få samla tankarna!

Ta hand om er där hemma så ska jag försöka göra det här borta. Men för Guds skull bli inte oroliga nu, sånt här händer inte varje dag!!

XOXO